6.4 - Sista föreställningen

Det känns verkligen speciellt att ha fått uppleva både den första och den sista - och den etthundrade! - föreställningen av denna fantastiska uppsättning! :-)

Den sista föreställningen var verkligen speciell, det kändes i luften i hela teatern att det var något alldeles extra, och det märktes på såväl publiken som på scenen att nu gällde det att satsa allt och lite till.
Och av de 13 föreställningar jag hann gå på var detta den absolut i särklass allra allra bästa!!!

All respekt till alla som har varit en del av detta och till alla som var med den 6 april - men den här föreställningen är och förblir Christer Nerfonts och ingen annans!
Jag har sedan lång tid tillbaka varit imponerad av Nerfont och jag har genomgående tyckt väldigt mycket om hans gestaltning och tolkning av Jean Valjean, men den här kvällen gick han så långt över 100 % att jag inte finner ord.

Jag råkade hitta en länk till hans semesterprat i P4 Värmland i somras (bättre sent än aldrig!?) - som för övrigt var oerhört bra, leta upp och lyssna om ni kan!! - och där sade han vid ett tillfälle att det inte finns en perfekt föreställning, det finns alltid något som kan göras bättre. Jag kan förstå och hålla med, och det måste ju vara en sådan inställning som driver artister att hela tiden bli bättre och utvecklas - men här säger jag till Christer Nerfont: Du har fel!
Detta var en helt perfekt föreställning!
Jag kan räkna upp hur många punkter som helst, men ska nöja mig med några:
* "Vad har jag gjort?" är en väldigt svår passage, det är en känslig balans att träffa - det är ett oerhört känslosamt stycke och vändpunkten för hela karaktären, samtidigt som det är väldigt lätt att spela över. Jag har sett Nerfont gå åt båda hållen under de 13 gånger jag har sett honom, men aldrig har jag sett en sådan perfekt balans som på den sista föreställningen. Outstanding!!
* Samspelet mellan Nerfonts Valjean och Philip Jalmelids Javert är något som jag alltid tittar mycket på, och i den här uppsättningen har det fungerat oerhört bra - och bäst av allt på sista föreställningen. Konfrontationen efter Fantines död var fullkomligt elektrisk och man kunde ta på spänningen i luften ända upp på första balkong!
* "Led hans väg" är också en otroligt svår sång att få till, inte minst med den falsett som Nerfont sjunger i, men här rann tårarna från första tonen slog an!
* Epilogen brukar beröra mig oerhört mycket, men den här gången slog den ut mig fullständigt. Jag grät redan när Valjean kom ut i sin rullstol och det gick bara utför efter det ... helt otroligt!!

Christer Nerfont brukar styra upp föreställningen, dels har han erfarenheten och har arbetat länge på Wermland Opera och dels ligger det i karaktären att vara den röda tråden och den som styr upp - men den sista föreställningen dominerade han totalt!! Jag har även andra riktiga favoriter som också gick all-in och levererade bättre än någonsin, men den här föreställningen var Christer Nerfonts från början till slut!

Philip Jalmelids Javert - vad kan jag säga!? Ingen lär någonsin kunna överträffa detta, och hans "Stjärnorna" är och förblir det mäktigaste jag har sett och hört i musikalsammanhang! Även han klev upp några steg den sista föreställningen och "Javerts självmord" lämnade ingen i teatern oberörd!

Flera andra fantastiska artister klev fram och gjorde verkligen det mesta möjliga av den sista föreställningen, till dem hör Kerstin Hilldén som Eponine, David Alvefjord som Marius, Isak Bendelin som gjorde den bästa Thénardier jag har sett honom göra, samt Rikard Björk som var tillbaka som Enjolras!
Bland de som gestaltar mindre karaktärer tyckte jag framför allt Thomas Pettersson, som Grantaire, och Stefan B Johansson samt Karl Sanner utmärkte sig extra mycket!
Men alla gjorde naturligtvis en helt makalös insats!

Vi fick ett extra långt applådtack, vilket kändes roligt, eftersom det brukar vara helt fixerat hur det ser ut - och kul att publiken var på och applåderade mycket under hela föreställningen, bl.a. under sista delen av slutnumret, vilket skapade en mycket härlig stämning!

Avslutningsvis några personliga ord, när nu inlägget handlar om den sista föreställningen!
(men det kommer att komma fler inlägg framöver!)
Det har varit ett arbetsamt år för mig, rent personligt, av många olika skäl, och möjligheten att få blanda ut detta dåliga med den här alldeles fantastiska uppsättningen har betytt oerhört mycket! Under tre timmar lite då och då, med oregelbundna mellanrum, har jag kunnat släppa allt - fullständigt gå upp i denna fantastiska historia som här har framförts och gestaltats på ett alldeles otroligt sätt!

Jag har kunnat gå in i detalj, så gott man nu kan som publik, och verkligen satt mig in i uppsättningen.
Jag kan nästan samtliga i ensemblen nu, jag känner igen dem, vet vad de heter och vilka roller de spelar (lite osäker på några av tjejerna fortfarande - tyvärr och förlåt!), jag vet hur scenografin ser ut, vilken scenografi som måste vara spikad för att det ska funka och när artisterna kan improvisera på scenen. Jag har oroat mig för tajmingen på vissa ställen i uppsättningen - tänk om något blir fel?? - men alla har naturligtvis fixat det galant - och jag har koll på musiken och orkestreringen, på dirigenterna och på regissören...med mera, med mera...

Och det var tungt att lämna detta ... tyngre än vad jag hade förväntat mig.
Jag är medveten om att jag bara är en i ett oändligt publikhav, men för mig har den här uppsättningen kommit väldigt nära, det känns som jag lämnar vänner eller familj bakom mig nu ... löjligt kanske, jo visst, men så är det ... Det var fruktansvärt arbetsamt att lämna Wermland Opera i torsdags kväll, och någonstans kommer den här uppsättningen att leva kvar inom mig under lång tid framöver ...