Philip Jalmelid - Javert

Faktum är att jag nästan drar mig för att skriva det här inlägget.
Nej då, det gör jag inte ...
Fast ändå ...

Javert har varit min favoritkaraktär sedan jag först på allvar fastnade för musikalen, jag tycker om karaktären som på något sätt ska vara "the bad guy" men ändå inte är det. På ytan är han "skurken", "den onde", antagonisten - till Valjeans godhet och medmänsklighet ... men samtidigt är han så mycket mer än så!
Hur kan man ses som "ond" om man bara följer lagen? Är inte lagar till för att följas?
Jag skulle kunna ägna en halv roman endast åt karaktären, men det var inte syftet med det här inlägget.

Kontentan är att jag är genuint intresserad av Javert som karaktär, och därför blir det för mig väldigt viktigt för mig vem som gestaltar karaktären på scenen, och hur detta görs.
Redan i slutet av 1990-talet fick jag min favorit-Javert, den australiensiske artisten Philip Quast, som för mig var fullständigt outstanding! Jag hade också turen att två gånger få se Michael McCarthy som Javert i London 2004, också en artist som imponerade mig mycket!

Philip Jalmelid hade jag sett tidigare, i Chess (och Chess in Concert), i Miss Saigon och i konsertversionen av Kristina från Duvemåla - och framför allt hans insats i Chess hade imponerat mig oerhört mycket ... inte lätt att kliva in och "ta Tommy Körbergs roll" och göra det bättre än Körberg - amazing!
Jag var glad över att någon som hade imponerat på mig så mycket skulle få spela den här karaktären, som betyder så mycket för mig - samtidigt som jag var väldigt nervös ... tänk nu om Jalmelid tolkade karaktären på ett helt annat sätt än vad jag har gjort, och det i mina ögon blev katastrof av alltihop?!

Jag satt bänkad på premiären, visste ju inte alls hur scenografin såg ut men hade i det här sammanhanget tur - jag satt till vänster på första balkong och hamnade således praktiskt taget "mitt emot" Javert när han tittar ut över kedjefångarna.
Och jag föll som en fura redan vid "Var har vi straffånge 25601? Din tid är här, du har fått rätt till nåd. Vet du vad det är?"

Rakt igenom hela premiären höll jag praktiskt taget andan varje gång Javert var på scenen och jag blev inte besviken en enda gång. Fullständigt makalöst!
Redan efter premiären sade jag att Philip Jalmelids Javert hamnade bland mina topp tre, tillsammans med Philip Quast och Michael McCarthy - och efter jag hade sett föreställningen för tredje gången var Jalmelid min klara favorit.

Det finns ett liv och en själ i Jalmelids tolkning som jag sällan har varken sett eller hört, och man kan verkligen förstå Javert, en karaktär som jag tror ofta missförstås! Jalmelid har en makalös förmåga att på ett subtilt men ändå tydligt sätt verkligen gestalta karaktären så att man förstår honom, utan att det för den sakens skull blir övertydligt! Det finns ett djup hos Javert, han har en historia som har präglat den han är, och den lyser igenom i hela musikalen.
Javerts stora nummer är förstås "Stjärnorna" och "Javerts självmord" och här sätts såväl röstkapacitet som gestaltning och inlevelse på prov - ett prov som Jalmelid består gång efter annan!

"Stars" har tillsammans med några andra sånger varit min absolut favorit i Les Miz och i den här tappningen är den bättre och kraftfullare än någonsin! Trots det är det nog ändå Jalmelids självmordstolkning som har berört mig allra starkast.
Hela Javerts liv rasar samman runt omkring honom och han kan inte bringa lag och ordning i vad som händer - "En skugga drar fram och jorden bävar!" - och han ser sig då inte ha något val, han har ingenstans att gå.
Jag gråter ofta i Les Misérables, men tidigare har just Javerts självmord inte berört mig på det sättet - det är fruktansvärt att han tar sitt liv, men eftersom han ofta gestaltas som väldigt kall och beslutsam och rigid i sitt synsätt har jag inte riktigt haft den typen av sympatier för honom - men när Philip Jalmelid börjar "Vem kan han va, är han en djävul ändå? Han höll mig fast i sitt garn men sedan lät han mig gå!" så börjar tårarna rinna...

Jag vet inte riktigt hur jag någonsin ska kunna varken se eller höra någon annan än Philip Jalmelid i rollen som "min Javert" nu, det kommer att bli svårt.
Han följer ju med uppsättningen till Jönköping till hösten, och med lite tur kanske jag kan organisera åtminstone en biljett tid (kanske två?) - jag hoppas på det i alla fall.