Visar inlägg med etikett kerstin hilldén. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kerstin hilldén. Visa alla inlägg

söndag 9 april 2017

6.4 - Sista föreställningen

Det känns verkligen speciellt att ha fått uppleva både den första och den sista - och den etthundrade! - föreställningen av denna fantastiska uppsättning! :-)

Den sista föreställningen var verkligen speciell, det kändes i luften i hela teatern att det var något alldeles extra, och det märktes på såväl publiken som på scenen att nu gällde det att satsa allt och lite till.
Och av de 13 föreställningar jag hann gå på var detta den absolut i särklass allra allra bästa!!!

All respekt till alla som har varit en del av detta och till alla som var med den 6 april - men den här föreställningen är och förblir Christer Nerfonts och ingen annans!
Jag har sedan lång tid tillbaka varit imponerad av Nerfont och jag har genomgående tyckt väldigt mycket om hans gestaltning och tolkning av Jean Valjean, men den här kvällen gick han så långt över 100 % att jag inte finner ord.

Jag råkade hitta en länk till hans semesterprat i P4 Värmland i somras (bättre sent än aldrig!?) - som för övrigt var oerhört bra, leta upp och lyssna om ni kan!! - och där sade han vid ett tillfälle att det inte finns en perfekt föreställning, det finns alltid något som kan göras bättre. Jag kan förstå och hålla med, och det måste ju vara en sådan inställning som driver artister att hela tiden bli bättre och utvecklas - men här säger jag till Christer Nerfont: Du har fel!
Detta var en helt perfekt föreställning!
Jag kan räkna upp hur många punkter som helst, men ska nöja mig med några:
* "Vad har jag gjort?" är en väldigt svår passage, det är en känslig balans att träffa - det är ett oerhört känslosamt stycke och vändpunkten för hela karaktären, samtidigt som det är väldigt lätt att spela över. Jag har sett Nerfont gå åt båda hållen under de 13 gånger jag har sett honom, men aldrig har jag sett en sådan perfekt balans som på den sista föreställningen. Outstanding!!
* Samspelet mellan Nerfonts Valjean och Philip Jalmelids Javert är något som jag alltid tittar mycket på, och i den här uppsättningen har det fungerat oerhört bra - och bäst av allt på sista föreställningen. Konfrontationen efter Fantines död var fullkomligt elektrisk och man kunde ta på spänningen i luften ända upp på första balkong!
* "Led hans väg" är också en otroligt svår sång att få till, inte minst med den falsett som Nerfont sjunger i, men här rann tårarna från första tonen slog an!
* Epilogen brukar beröra mig oerhört mycket, men den här gången slog den ut mig fullständigt. Jag grät redan när Valjean kom ut i sin rullstol och det gick bara utför efter det ... helt otroligt!!

Christer Nerfont brukar styra upp föreställningen, dels har han erfarenheten och har arbetat länge på Wermland Opera och dels ligger det i karaktären att vara den röda tråden och den som styr upp - men den sista föreställningen dominerade han totalt!! Jag har även andra riktiga favoriter som också gick all-in och levererade bättre än någonsin, men den här föreställningen var Christer Nerfonts från början till slut!

Philip Jalmelids Javert - vad kan jag säga!? Ingen lär någonsin kunna överträffa detta, och hans "Stjärnorna" är och förblir det mäktigaste jag har sett och hört i musikalsammanhang! Även han klev upp några steg den sista föreställningen och "Javerts självmord" lämnade ingen i teatern oberörd!

Flera andra fantastiska artister klev fram och gjorde verkligen det mesta möjliga av den sista föreställningen, till dem hör Kerstin Hilldén som Eponine, David Alvefjord som Marius, Isak Bendelin som gjorde den bästa Thénardier jag har sett honom göra, samt Rikard Björk som var tillbaka som Enjolras!
Bland de som gestaltar mindre karaktärer tyckte jag framför allt Thomas Pettersson, som Grantaire, och Stefan B Johansson samt Karl Sanner utmärkte sig extra mycket!
Men alla gjorde naturligtvis en helt makalös insats!

Vi fick ett extra långt applådtack, vilket kändes roligt, eftersom det brukar vara helt fixerat hur det ser ut - och kul att publiken var på och applåderade mycket under hela föreställningen, bl.a. under sista delen av slutnumret, vilket skapade en mycket härlig stämning!

Avslutningsvis några personliga ord, när nu inlägget handlar om den sista föreställningen!
(men det kommer att komma fler inlägg framöver!)
Det har varit ett arbetsamt år för mig, rent personligt, av många olika skäl, och möjligheten att få blanda ut detta dåliga med den här alldeles fantastiska uppsättningen har betytt oerhört mycket! Under tre timmar lite då och då, med oregelbundna mellanrum, har jag kunnat släppa allt - fullständigt gå upp i denna fantastiska historia som här har framförts och gestaltats på ett alldeles otroligt sätt!

Jag har kunnat gå in i detalj, så gott man nu kan som publik, och verkligen satt mig in i uppsättningen.
Jag kan nästan samtliga i ensemblen nu, jag känner igen dem, vet vad de heter och vilka roller de spelar (lite osäker på några av tjejerna fortfarande - tyvärr och förlåt!), jag vet hur scenografin ser ut, vilken scenografi som måste vara spikad för att det ska funka och när artisterna kan improvisera på scenen. Jag har oroat mig för tajmingen på vissa ställen i uppsättningen - tänk om något blir fel?? - men alla har naturligtvis fixat det galant - och jag har koll på musiken och orkestreringen, på dirigenterna och på regissören...med mera, med mera...

Och det var tungt att lämna detta ... tyngre än vad jag hade förväntat mig.
Jag är medveten om att jag bara är en i ett oändligt publikhav, men för mig har den här uppsättningen kommit väldigt nära, det känns som jag lämnar vänner eller familj bakom mig nu ... löjligt kanske, jo visst, men så är det ... Det var fruktansvärt arbetsamt att lämna Wermland Opera i torsdags kväll, och någonstans kommer den här uppsättningen att leva kvar inom mig under lång tid framöver ... 

torsdag 6 april 2017

Kerstin Hilldén - Eponine

Eponine är verkligen en av mina favoritkaraktärer, tillsammans med Javert och Valjean - och när man har fastnat ordentligt för en karaktär blir det väldigt viktigt hur olika artister tolkar den karaktären, om deras tolkningar stämmer överens med ens egna.

Eponine är en häftig blandning av gatusmart, tuff tjej, och naiv flicka olyckligt förälskad i någon som inte alls ser henne på det sättet. Jag kan själv identifiera mig med Eponines utanförskap, hon hör liksom inte riktigt hemma någonstans och hon strävar efter något hon aldrig kan uppnå - hon vet om det, men hon kan inte hjälpa att hon ändå kämpar...

Det är svårt att gestalta en karaktär med så många olika dimensioner och hitta en balans som är trovärdig, samtidigt som man självklart ska kunna leverera en bred sångprestation!

Kerstin Hilldén är verkligen helt fantastisk!! Hon har en oerhörd röstkapacitet och en väldigt behaglig röst att lyssna till - och hela hennes prestation är väldigt "effortless" (hittar tyvärr inget bra ord på svenska, "obesvärad" kanske?)! Allt det hon gör känns enkelt och verkar komma av sig själv, samtidigt som man ju förstår att det ligger en stor talang och mycket hårt arbete bakom!

Hilldén har lyckats pricka balansen i denna komplexa karaktär, och kan ställa om från en ytterlighet till en annan i samma scen, ibland flera gånger, vilket är väldigt imponerande, och gör att man verkligen känner för karaktären.
Eponine är en kämpande karaktär rakt igenom, hon kämpar mot alla odds ända till slutet, och Hilldén gör en väldigt gripande tolkning framför allt av "Ett litet stilla regn" då jag alltid sitter med tårar i ögonen!

"För mig själv" i Kerstin Hilldéns tappning kan mycket väl vara den allra bästa jag någonsin hört!
Jag hoppas verkligen få se mer utav henne framöver!

söndag 26 mars 2017

Premiären!

Efter en del krångel med bokningssystem och sånt lyckades jag faktiskt fixa en biljett till premiärföreställningen den 16 juni!
Jag är inte den som alltid brukar ligga på och fästa jättestor vikt vid just premiärer, men här var det verkligen roligt att ha fått uppleva just den första föreställningen - inte minst med tanke på hur oerhört mycket jag tycker om den här uppsättningen och hur stor betydelse den har fått för mig.

Dock kom jag till premiären med lite blandade känslor faktiskt.
Självklart en enorm förväntan, detta är min musikal, i Karlstad, jag hade inte sett Les Miz på svenska sen förra gången i Karlstad, 1995, och inte live sedan i London 2014 - men samtidigt fanns en ganska påtaglig rädsla för att bli besviken!
Jag kände på förhand relativt väl till Christer och Cecilie Nerfont samt Philip Jalmelid, men ingen annan - och tänk om jag nu byggde upp förväntningar bara för att få dem raserade?!

Jag antar att den här bloggen, samt det faktum att jag hittills har sett tio föreställningar, gör det uppenbart att jag inte blev besviken!! :)
Snarare blev jag makalöst imponerad direkt - detta är den bästa uppsättningen av Les Misérables jag någonsin har sett eller hört, och även om inte allting kändes alldeles klockrent under just premiären blev jag oerhört tagen.

Det kommer självfallet fler specifika inlägg om artister, karaktärer, tolkningar och annat så småningom, men jag vill kort bara nämna några namn som verkligen stod ut direkt i premiären.

Christer Nerfont har jag följt till och från sedan jag såg honom som Robert i Kristina från Duvemåla och har länge länge velat se honom som Valjean - han gjorde mig inte besviken. Vissa tolkningar tyckte jag under premiären inte var helt spot-on, men hans rolltolkning överlag var fantastisk och framför allt "Led hans väg" ("Bring Him Home"), en sång som få artister klarar av, är alldeles outstanding.
Philip Jalmelid har jag sett lite av den senaste tiden, bl.a. Chess och Miss Saigon, och han har för det mesta imponerat. Här var jag dock nervös, eftersom Javert är och har varit, sedan ca 20 år tillbaka, min favoritkaraktär - och det är svårt att se artister som gör en annan rolltolkning än jag själv. Jalmelid och jag verkar helt överens om vem Javert är! *ler* Jag tyckte hans rolltolkning var helt fenomenal och hans röstkapacitet är fantastisk! Direkt efter premiären hamnade han som en av mina topp-tre Javerts, tillsammans med Philip Quast och Michael McCarthy!
Jag blev också under premiären oerhört imponerad av Eponine, Kerstin Hilldén. En otroligt vacker röst tillsammans med en klockren tolkning av en faktiskt ganska svår roll. Eponine har många sidor att visa upp och det är inte lätt att göra dem alla rättvisa!
Likaså stod Oscar Sundling ut, redan under premiären. Hans största roll i förställningen är den som studenten Feuilly, men han gör också Bamatabois och dyker upp lite här och där, som kroggäst, kedjefånge o.s.v. En fantastisk röst och en verklig "stage-prescence", vilket är mycket viktigt!

Som sagt, mera utförliga inlägg kommer att komma - jag vill bara avsluta detta premiärinlägg med att det faktiskt blev en liten blooper under premiären! :)
Efter Fantine har dött, i konfrontationen mellan Valjean och Javert (som på engelska är en egen sång, "Confrontation") ska Valjean slå sönder stolen han har suttit på och attackera Javert.
Tyvärr föll stolen i bitar redan då Nerfont reste sig, vilket jag under senare föreställningar förstod inte var meningen... När attacken var förestående fick Nerfont alltså plocka upp en stolsbit från golvet snarare än att i ilska slå sönder stolen - men det är ju sånt som händer, och bara roligt att se ... och som alltid imponeras jag enormt av artisternas oerhörda förmåga att aldrig låta sådant störa dem, utan de kör på som om detta vore inövat och precis som det är tänkt. Snyggt att se!