Visar inlägg med etikett philip jalmelid. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett philip jalmelid. Visa alla inlägg

söndag 9 april 2017

6.4 - Sista föreställningen

Det känns verkligen speciellt att ha fått uppleva både den första och den sista - och den etthundrade! - föreställningen av denna fantastiska uppsättning! :-)

Den sista föreställningen var verkligen speciell, det kändes i luften i hela teatern att det var något alldeles extra, och det märktes på såväl publiken som på scenen att nu gällde det att satsa allt och lite till.
Och av de 13 föreställningar jag hann gå på var detta den absolut i särklass allra allra bästa!!!

All respekt till alla som har varit en del av detta och till alla som var med den 6 april - men den här föreställningen är och förblir Christer Nerfonts och ingen annans!
Jag har sedan lång tid tillbaka varit imponerad av Nerfont och jag har genomgående tyckt väldigt mycket om hans gestaltning och tolkning av Jean Valjean, men den här kvällen gick han så långt över 100 % att jag inte finner ord.

Jag råkade hitta en länk till hans semesterprat i P4 Värmland i somras (bättre sent än aldrig!?) - som för övrigt var oerhört bra, leta upp och lyssna om ni kan!! - och där sade han vid ett tillfälle att det inte finns en perfekt föreställning, det finns alltid något som kan göras bättre. Jag kan förstå och hålla med, och det måste ju vara en sådan inställning som driver artister att hela tiden bli bättre och utvecklas - men här säger jag till Christer Nerfont: Du har fel!
Detta var en helt perfekt föreställning!
Jag kan räkna upp hur många punkter som helst, men ska nöja mig med några:
* "Vad har jag gjort?" är en väldigt svår passage, det är en känslig balans att träffa - det är ett oerhört känslosamt stycke och vändpunkten för hela karaktären, samtidigt som det är väldigt lätt att spela över. Jag har sett Nerfont gå åt båda hållen under de 13 gånger jag har sett honom, men aldrig har jag sett en sådan perfekt balans som på den sista föreställningen. Outstanding!!
* Samspelet mellan Nerfonts Valjean och Philip Jalmelids Javert är något som jag alltid tittar mycket på, och i den här uppsättningen har det fungerat oerhört bra - och bäst av allt på sista föreställningen. Konfrontationen efter Fantines död var fullkomligt elektrisk och man kunde ta på spänningen i luften ända upp på första balkong!
* "Led hans väg" är också en otroligt svår sång att få till, inte minst med den falsett som Nerfont sjunger i, men här rann tårarna från första tonen slog an!
* Epilogen brukar beröra mig oerhört mycket, men den här gången slog den ut mig fullständigt. Jag grät redan när Valjean kom ut i sin rullstol och det gick bara utför efter det ... helt otroligt!!

Christer Nerfont brukar styra upp föreställningen, dels har han erfarenheten och har arbetat länge på Wermland Opera och dels ligger det i karaktären att vara den röda tråden och den som styr upp - men den sista föreställningen dominerade han totalt!! Jag har även andra riktiga favoriter som också gick all-in och levererade bättre än någonsin, men den här föreställningen var Christer Nerfonts från början till slut!

Philip Jalmelids Javert - vad kan jag säga!? Ingen lär någonsin kunna överträffa detta, och hans "Stjärnorna" är och förblir det mäktigaste jag har sett och hört i musikalsammanhang! Även han klev upp några steg den sista föreställningen och "Javerts självmord" lämnade ingen i teatern oberörd!

Flera andra fantastiska artister klev fram och gjorde verkligen det mesta möjliga av den sista föreställningen, till dem hör Kerstin Hilldén som Eponine, David Alvefjord som Marius, Isak Bendelin som gjorde den bästa Thénardier jag har sett honom göra, samt Rikard Björk som var tillbaka som Enjolras!
Bland de som gestaltar mindre karaktärer tyckte jag framför allt Thomas Pettersson, som Grantaire, och Stefan B Johansson samt Karl Sanner utmärkte sig extra mycket!
Men alla gjorde naturligtvis en helt makalös insats!

Vi fick ett extra långt applådtack, vilket kändes roligt, eftersom det brukar vara helt fixerat hur det ser ut - och kul att publiken var på och applåderade mycket under hela föreställningen, bl.a. under sista delen av slutnumret, vilket skapade en mycket härlig stämning!

Avslutningsvis några personliga ord, när nu inlägget handlar om den sista föreställningen!
(men det kommer att komma fler inlägg framöver!)
Det har varit ett arbetsamt år för mig, rent personligt, av många olika skäl, och möjligheten att få blanda ut detta dåliga med den här alldeles fantastiska uppsättningen har betytt oerhört mycket! Under tre timmar lite då och då, med oregelbundna mellanrum, har jag kunnat släppa allt - fullständigt gå upp i denna fantastiska historia som här har framförts och gestaltats på ett alldeles otroligt sätt!

Jag har kunnat gå in i detalj, så gott man nu kan som publik, och verkligen satt mig in i uppsättningen.
Jag kan nästan samtliga i ensemblen nu, jag känner igen dem, vet vad de heter och vilka roller de spelar (lite osäker på några av tjejerna fortfarande - tyvärr och förlåt!), jag vet hur scenografin ser ut, vilken scenografi som måste vara spikad för att det ska funka och när artisterna kan improvisera på scenen. Jag har oroat mig för tajmingen på vissa ställen i uppsättningen - tänk om något blir fel?? - men alla har naturligtvis fixat det galant - och jag har koll på musiken och orkestreringen, på dirigenterna och på regissören...med mera, med mera...

Och det var tungt att lämna detta ... tyngre än vad jag hade förväntat mig.
Jag är medveten om att jag bara är en i ett oändligt publikhav, men för mig har den här uppsättningen kommit väldigt nära, det känns som jag lämnar vänner eller familj bakom mig nu ... löjligt kanske, jo visst, men så är det ... Det var fruktansvärt arbetsamt att lämna Wermland Opera i torsdags kväll, och någonstans kommer den här uppsättningen att leva kvar inom mig under lång tid framöver ... 

Philip Jalmelid - Javert

Faktum är att jag nästan drar mig för att skriva det här inlägget.
Nej då, det gör jag inte ...
Fast ändå ...

Javert har varit min favoritkaraktär sedan jag först på allvar fastnade för musikalen, jag tycker om karaktären som på något sätt ska vara "the bad guy" men ändå inte är det. På ytan är han "skurken", "den onde", antagonisten - till Valjeans godhet och medmänsklighet ... men samtidigt är han så mycket mer än så!
Hur kan man ses som "ond" om man bara följer lagen? Är inte lagar till för att följas?
Jag skulle kunna ägna en halv roman endast åt karaktären, men det var inte syftet med det här inlägget.

Kontentan är att jag är genuint intresserad av Javert som karaktär, och därför blir det för mig väldigt viktigt för mig vem som gestaltar karaktären på scenen, och hur detta görs.
Redan i slutet av 1990-talet fick jag min favorit-Javert, den australiensiske artisten Philip Quast, som för mig var fullständigt outstanding! Jag hade också turen att två gånger få se Michael McCarthy som Javert i London 2004, också en artist som imponerade mig mycket!

Philip Jalmelid hade jag sett tidigare, i Chess (och Chess in Concert), i Miss Saigon och i konsertversionen av Kristina från Duvemåla - och framför allt hans insats i Chess hade imponerat mig oerhört mycket ... inte lätt att kliva in och "ta Tommy Körbergs roll" och göra det bättre än Körberg - amazing!
Jag var glad över att någon som hade imponerat på mig så mycket skulle få spela den här karaktären, som betyder så mycket för mig - samtidigt som jag var väldigt nervös ... tänk nu om Jalmelid tolkade karaktären på ett helt annat sätt än vad jag har gjort, och det i mina ögon blev katastrof av alltihop?!

Jag satt bänkad på premiären, visste ju inte alls hur scenografin såg ut men hade i det här sammanhanget tur - jag satt till vänster på första balkong och hamnade således praktiskt taget "mitt emot" Javert när han tittar ut över kedjefångarna.
Och jag föll som en fura redan vid "Var har vi straffånge 25601? Din tid är här, du har fått rätt till nåd. Vet du vad det är?"

Rakt igenom hela premiären höll jag praktiskt taget andan varje gång Javert var på scenen och jag blev inte besviken en enda gång. Fullständigt makalöst!
Redan efter premiären sade jag att Philip Jalmelids Javert hamnade bland mina topp tre, tillsammans med Philip Quast och Michael McCarthy - och efter jag hade sett föreställningen för tredje gången var Jalmelid min klara favorit.

Det finns ett liv och en själ i Jalmelids tolkning som jag sällan har varken sett eller hört, och man kan verkligen förstå Javert, en karaktär som jag tror ofta missförstås! Jalmelid har en makalös förmåga att på ett subtilt men ändå tydligt sätt verkligen gestalta karaktären så att man förstår honom, utan att det för den sakens skull blir övertydligt! Det finns ett djup hos Javert, han har en historia som har präglat den han är, och den lyser igenom i hela musikalen.
Javerts stora nummer är förstås "Stjärnorna" och "Javerts självmord" och här sätts såväl röstkapacitet som gestaltning och inlevelse på prov - ett prov som Jalmelid består gång efter annan!

"Stars" har tillsammans med några andra sånger varit min absolut favorit i Les Miz och i den här tappningen är den bättre och kraftfullare än någonsin! Trots det är det nog ändå Jalmelids självmordstolkning som har berört mig allra starkast.
Hela Javerts liv rasar samman runt omkring honom och han kan inte bringa lag och ordning i vad som händer - "En skugga drar fram och jorden bävar!" - och han ser sig då inte ha något val, han har ingenstans att gå.
Jag gråter ofta i Les Misérables, men tidigare har just Javerts självmord inte berört mig på det sättet - det är fruktansvärt att han tar sitt liv, men eftersom han ofta gestaltas som väldigt kall och beslutsam och rigid i sitt synsätt har jag inte riktigt haft den typen av sympatier för honom - men när Philip Jalmelid börjar "Vem kan han va, är han en djävul ändå? Han höll mig fast i sitt garn men sedan lät han mig gå!" så börjar tårarna rinna...

Jag vet inte riktigt hur jag någonsin ska kunna varken se eller höra någon annan än Philip Jalmelid i rollen som "min Javert" nu, det kommer att bli svårt.
Han följer ju med uppsättningen till Jönköping till hösten, och med lite tur kanske jag kan organisera åtminstone en biljett tid (kanske två?) - jag hoppas på det i alla fall.

onsdag 29 mars 2017

Christer Nerfont - Jean Valjean

Jag såg faktiskt Christer Nerfont i Les Misérables i Karlstad redan 1995, då som Feuilly, men jag måste ju erkänna att jag inte har några jättestarka minnen av honom därifrån ...
Däremot såg jag Christer och Cecilie i en alldeles fantastisk konsert i Helsingborg 2006 som hette "Musical Highlights", och ända sedan jag då hörde Christer sjunga "Bring Him Home" ("Led hans väg") har jag velat se honom som Valjean! :)

Han gör en alldeles fantastisk prestation, detta är en av de svårare musikalrollerna enligt en amatör som mig - jag kan inte uttala mig om det rent sångtekniska, det vet jag alldeles för lite om, men karaktären är oerhört komplex och går igenom så otroligt mycket under musikalens gång, att det är en verklig bedrift att kunna göra karaktären trovärdig rakt igenom. Och Christer Nerfont lyckas!
Jag har sett och hört många föreställningar/inspelningar från världens alla hörn, och jag har svårt att hitta Valjeans som imponerar igenom hela föreställningen - ibland kan de lyckas med vissa delar, eller vissa sånger, men väldigt sällan levererar de en riktig bra helhetstolkning av rollen.
Hittills har jag faktiskt bara tre, kanske fyra, riktigt genomgående bra Valjeans:
David Shannon, Geronimo Rausch, troligen Alfie Boe - och Christer Nerfont!

På premiären vet jag att jag reagerade lite negativt på den sång som i de engelska inspelningarna heter "Valjean's Soliloquy" - "Vad har jag gjort?"
För min del blev det ett överspel i den sången - det är förvisso en väldigt känslosam sång, och en vändpunkt för karaktären, men det blev, för mig, alldeles för mycket och känsloregistret gick ut över det musikaliska, vilket jag inte riktigt tyckte om...
Eftersom jag nu har sett ett antal föreställningar, med ojämna mellanrum, så har jag märkt att den sången har förändrats ganska mycket - och verkligen förändrats till det bättre. Det är fortfarande en oerhört känslomässig sång, men det hålls på helt rätt nivå och Nerfont levererar känslor i samklang med fantastisk sång på ett sätt som verkligen får en att haja till!
Jag är oerhört glad över att man har valt att göra vissa förändringar på det sättet - att ett upplägg eller en tolkning av en sång inte behöver vara huggen i sten, utan att den går att förändra eller modifiera.

Relationen mellan Valjean och Javert utgör lite utav en röd tråd i musikalen och samspelet mellan Christer Nerfonts Valjean och Philip Jalmelids Javert är verkligen fantastiskt att se! Det verkligen sprakar när de båda är på scenen och spelar mot varandra, och framför allt i konfrontationen mellan dem efter Fantines död (som på engelska heter just "Confrontation") blir man alldeles hänförd!
Bara storleksskillnaden dem emellan skapar en viss dynamik, som syns tydligt, men båda två spelar ut och spelar fram denna dynamik på ett alldeles föredömligt sätt!
Valjeans enorma fysiska styrka, kontra den trots allt betydligt större Javert, spelas inte fram så tydligt i den här uppsättningen. Den kommer fram i "Broraset", där som anledningen till att Javert funderar över om det är borgmästaren som faktiskt är den förrymde fången Valjean, men detta lyfts fram ännu mer och på fler ställen i Londonuppsättningen - dock fungerar som sagt dynamiken mellan Nerfont och Jalmelid så oerhört bra att man inte behöver lyfta fram det mer än vad man gör här!

"Led hans väg" är en fantastiskt fin sång som väldigt få artister kan göra riktigt bra - och Christer Nerfont gör utan tvekan en av de allra bästa tolkningar jag någonsin har hört! För mig är det endast David Shannon, Niklas Asknergård (f.d. Andersson) och Nerfont som faktiskt kan sätta den här sången klockrent - och det säger en hel del...
Jag får kalla kårar och tårarna kommer, även efter tionde gången jag ser detta ...

Christer Nerfont har en enormt häftig egenskap i det att han kan förändra sin röst, utan att tappa sin tonsäkerhet! Han gör det i Epilogen, där han sjunger en del av, och variant på, "Led hans väg", med den gamle, döende mannens röst. Det är verkligen fantastiskt att lyssna till, i och med att han fortfarande är helt tonsäker.
Jag har aldrig haft förmånen att se eller höra Nerfont göra "Jekyll & Hyde", men det är verkligen en dröm - denna förmåga att förändra rösten måste komma minst sagt väl till pass i en sådan föreställning!

Sammanfattningsvis - en strålande insats av Christer Nerfont som Valjean, och för mig personligen är han en av mina topp tre! :)

söndag 26 mars 2017

Premiären!

Efter en del krångel med bokningssystem och sånt lyckades jag faktiskt fixa en biljett till premiärföreställningen den 16 juni!
Jag är inte den som alltid brukar ligga på och fästa jättestor vikt vid just premiärer, men här var det verkligen roligt att ha fått uppleva just den första föreställningen - inte minst med tanke på hur oerhört mycket jag tycker om den här uppsättningen och hur stor betydelse den har fått för mig.

Dock kom jag till premiären med lite blandade känslor faktiskt.
Självklart en enorm förväntan, detta är min musikal, i Karlstad, jag hade inte sett Les Miz på svenska sen förra gången i Karlstad, 1995, och inte live sedan i London 2014 - men samtidigt fanns en ganska påtaglig rädsla för att bli besviken!
Jag kände på förhand relativt väl till Christer och Cecilie Nerfont samt Philip Jalmelid, men ingen annan - och tänk om jag nu byggde upp förväntningar bara för att få dem raserade?!

Jag antar att den här bloggen, samt det faktum att jag hittills har sett tio föreställningar, gör det uppenbart att jag inte blev besviken!! :)
Snarare blev jag makalöst imponerad direkt - detta är den bästa uppsättningen av Les Misérables jag någonsin har sett eller hört, och även om inte allting kändes alldeles klockrent under just premiären blev jag oerhört tagen.

Det kommer självfallet fler specifika inlägg om artister, karaktärer, tolkningar och annat så småningom, men jag vill kort bara nämna några namn som verkligen stod ut direkt i premiären.

Christer Nerfont har jag följt till och från sedan jag såg honom som Robert i Kristina från Duvemåla och har länge länge velat se honom som Valjean - han gjorde mig inte besviken. Vissa tolkningar tyckte jag under premiären inte var helt spot-on, men hans rolltolkning överlag var fantastisk och framför allt "Led hans väg" ("Bring Him Home"), en sång som få artister klarar av, är alldeles outstanding.
Philip Jalmelid har jag sett lite av den senaste tiden, bl.a. Chess och Miss Saigon, och han har för det mesta imponerat. Här var jag dock nervös, eftersom Javert är och har varit, sedan ca 20 år tillbaka, min favoritkaraktär - och det är svårt att se artister som gör en annan rolltolkning än jag själv. Jalmelid och jag verkar helt överens om vem Javert är! *ler* Jag tyckte hans rolltolkning var helt fenomenal och hans röstkapacitet är fantastisk! Direkt efter premiären hamnade han som en av mina topp-tre Javerts, tillsammans med Philip Quast och Michael McCarthy!
Jag blev också under premiären oerhört imponerad av Eponine, Kerstin Hilldén. En otroligt vacker röst tillsammans med en klockren tolkning av en faktiskt ganska svår roll. Eponine har många sidor att visa upp och det är inte lätt att göra dem alla rättvisa!
Likaså stod Oscar Sundling ut, redan under premiären. Hans största roll i förställningen är den som studenten Feuilly, men han gör också Bamatabois och dyker upp lite här och där, som kroggäst, kedjefånge o.s.v. En fantastisk röst och en verklig "stage-prescence", vilket är mycket viktigt!

Som sagt, mera utförliga inlägg kommer att komma - jag vill bara avsluta detta premiärinlägg med att det faktiskt blev en liten blooper under premiären! :)
Efter Fantine har dött, i konfrontationen mellan Valjean och Javert (som på engelska är en egen sång, "Confrontation") ska Valjean slå sönder stolen han har suttit på och attackera Javert.
Tyvärr föll stolen i bitar redan då Nerfont reste sig, vilket jag under senare föreställningar förstod inte var meningen... När attacken var förestående fick Nerfont alltså plocka upp en stolsbit från golvet snarare än att i ilska slå sönder stolen - men det är ju sånt som händer, och bara roligt att se ... och som alltid imponeras jag enormt av artisternas oerhörda förmåga att aldrig låta sådant störa dem, utan de kör på som om detta vore inövat och precis som det är tänkt. Snyggt att se!