Faktum är att jag nästan drar mig för att skriva det här inlägget.
Nej då, det gör jag inte ...
Fast ändå ...
Javert har varit min favoritkaraktär sedan jag först på allvar fastnade för musikalen, jag tycker om karaktären som på något sätt ska vara "the bad guy" men ändå inte är det. På ytan är han "skurken", "den onde", antagonisten - till Valjeans godhet och medmänsklighet ... men samtidigt är han så mycket mer än så!
Hur kan man ses som "ond" om man bara följer lagen? Är inte lagar till för att följas?
Jag skulle kunna ägna en halv roman endast åt karaktären, men det var inte syftet med det här inlägget.
Kontentan är att jag är genuint intresserad av Javert som karaktär, och därför blir det för mig väldigt viktigt för mig vem som gestaltar karaktären på scenen, och hur detta görs.
Redan i slutet av 1990-talet fick jag min favorit-Javert, den australiensiske artisten Philip Quast, som för mig var fullständigt outstanding! Jag hade också turen att två gånger få se Michael McCarthy som Javert i London 2004, också en artist som imponerade mig mycket!
Philip Jalmelid hade jag sett tidigare, i Chess (och Chess in Concert), i Miss Saigon och i konsertversionen av Kristina från Duvemåla - och framför allt hans insats i Chess hade imponerat mig oerhört mycket ... inte lätt att kliva in och "ta Tommy Körbergs roll" och göra det bättre än Körberg - amazing!
Jag var glad över att någon som hade imponerat på mig så mycket skulle få spela den här karaktären, som betyder så mycket för mig - samtidigt som jag var väldigt nervös ... tänk nu om Jalmelid tolkade karaktären på ett helt annat sätt än vad jag har gjort, och det i mina ögon blev katastrof av alltihop?!
Jag satt bänkad på premiären, visste ju inte alls hur scenografin såg ut men hade i det här sammanhanget tur - jag satt till vänster på första balkong och hamnade således praktiskt taget "mitt emot" Javert när han tittar ut över kedjefångarna.
Och jag föll som en fura redan vid "Var har vi straffånge 25601? Din tid är här, du har fått rätt till nåd. Vet du vad det är?"
Rakt igenom hela premiären höll jag praktiskt taget andan varje gång Javert var på scenen och jag blev inte besviken en enda gång. Fullständigt makalöst!
Redan efter premiären sade jag att Philip Jalmelids Javert hamnade bland mina topp tre, tillsammans med Philip Quast och Michael McCarthy - och efter jag hade sett föreställningen för tredje gången var Jalmelid min klara favorit.
Det finns ett liv och en själ i Jalmelids tolkning som jag sällan har varken sett eller hört, och man kan verkligen förstå Javert, en karaktär som jag tror ofta missförstås! Jalmelid har en makalös förmåga att på ett subtilt men ändå tydligt sätt verkligen gestalta karaktären så att man förstår honom, utan att det för den sakens skull blir övertydligt! Det finns ett djup hos Javert, han har en historia som har präglat den han är, och den lyser igenom i hela musikalen.
Javerts stora nummer är förstås "Stjärnorna" och "Javerts självmord" och här sätts såväl röstkapacitet som gestaltning och inlevelse på prov - ett prov som Jalmelid består gång efter annan!
"Stars" har tillsammans med några andra sånger varit min absolut favorit i Les Miz och i den här tappningen är den bättre och kraftfullare än någonsin! Trots det är det nog ändå Jalmelids självmordstolkning som har berört mig allra starkast.
Hela Javerts liv rasar samman runt omkring honom och han kan inte bringa lag och ordning i vad som händer - "En skugga drar fram och jorden bävar!" - och han ser sig då inte ha något val, han har ingenstans att gå.
Jag gråter ofta i Les Misérables, men tidigare har just Javerts självmord inte berört mig på det sättet - det är fruktansvärt att han tar sitt liv, men eftersom han ofta gestaltas som väldigt kall och beslutsam och rigid i sitt synsätt har jag inte riktigt haft den typen av sympatier för honom - men när Philip Jalmelid börjar "Vem kan han va, är han en djävul ändå? Han höll mig fast i sitt garn men sedan lät han mig gå!" så börjar tårarna rinna...
Jag vet inte riktigt hur jag någonsin ska kunna varken se eller höra någon annan än Philip Jalmelid i rollen som "min Javert" nu, det kommer att bli svårt.
Han följer ju med uppsättningen till Jönköping till hösten, och med lite tur kanske jag kan organisera åtminstone en biljett tid (kanske två?) - jag hoppas på det i alla fall.
En blogg om Wermland Operas uppsättning av Les Misérables. 16 juni 2016 - 6 april 2017.
Visar inlägg med etikett karaktär. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett karaktär. Visa alla inlägg
söndag 9 april 2017
David Alvefjord - Marius
Oj vilken utveckling jag har sett hos David Alvefjord som Marius, från premiären den 16 juni 2016 till den sista föreställning den 6 april! Fantastiskt!
Liksom många andra karaktärer i Les Misérables är Marius en ganska komplex karaktär som visar upp flera olika sidor, och det måste vara svårt att gestalta en sådan karaktär!
Han är ung student, lätt ledd av den karismatiske Enjolras, han retas med Eponine och blir hopplöst förälskad i Cosette.
Han möter fasan på barrikaden och ser alla sina vänner bli dödade, men överlever på ett näst intill mirakulöst sätt - och han kommer ut på andra sidan en förändrad man. En erfaren man, rik på livserfarenhet som tar del av Valjeans hemlighet, och inser när han måste bryta löftet att inte berätta för Cosette.
Alvefjord är otroligt duktig och var fantastisk i rollen redan från början, men han har också utvecklats under tiden som har gått. I mina anteckningar från tidigare föreställningar vet jag att jag efterlyste mer utav en utveckling hos karaktären, Alvefjord gör en mycket bra tolkning av den unge naive Marius, men det räcker liksom inte hela vägen.
Faktum är att Marius genomgår en oerhörd utveckling i och med allt som händer honom, och detta behöver spelas ut tydligt. Det som sagt är inte samme man som går runt med plakat på gatorna i Paris som sedan står vid sin svärfars dödsbädd.
Nu mot slutet, framför allt de senaste tre föreställningarna jag såg - den 2, 5 och 6 april - hade utvecklingen fullbordats. Alvefjord har verkligen tagit klivet fullt ut och sätter karaktären till 100%!
Helt fantastiskt!!
Även samspelet med Kerstin Hilldén, Eponine, har utvecklats mycket! Dessa två, Marius och Eponine, har en ganska komplicerad relation, som inte riktigt är ömsesidig utan skevar en del, men samtidigt mynnar ut i den alldeles fantastiska "Ett litet stilla regn" - och nu mot slutet har man verkligen fullt ut kunnat greppa den relationen.
En fantastisk insats!!
Liksom många andra karaktärer i Les Misérables är Marius en ganska komplex karaktär som visar upp flera olika sidor, och det måste vara svårt att gestalta en sådan karaktär!
Han är ung student, lätt ledd av den karismatiske Enjolras, han retas med Eponine och blir hopplöst förälskad i Cosette.
Han möter fasan på barrikaden och ser alla sina vänner bli dödade, men överlever på ett näst intill mirakulöst sätt - och han kommer ut på andra sidan en förändrad man. En erfaren man, rik på livserfarenhet som tar del av Valjeans hemlighet, och inser när han måste bryta löftet att inte berätta för Cosette.
Alvefjord är otroligt duktig och var fantastisk i rollen redan från början, men han har också utvecklats under tiden som har gått. I mina anteckningar från tidigare föreställningar vet jag att jag efterlyste mer utav en utveckling hos karaktären, Alvefjord gör en mycket bra tolkning av den unge naive Marius, men det räcker liksom inte hela vägen.
Faktum är att Marius genomgår en oerhörd utveckling i och med allt som händer honom, och detta behöver spelas ut tydligt. Det som sagt är inte samme man som går runt med plakat på gatorna i Paris som sedan står vid sin svärfars dödsbädd.
Nu mot slutet, framför allt de senaste tre föreställningarna jag såg - den 2, 5 och 6 april - hade utvecklingen fullbordats. Alvefjord har verkligen tagit klivet fullt ut och sätter karaktären till 100%!
Helt fantastiskt!!
Även samspelet med Kerstin Hilldén, Eponine, har utvecklats mycket! Dessa två, Marius och Eponine, har en ganska komplicerad relation, som inte riktigt är ömsesidig utan skevar en del, men samtidigt mynnar ut i den alldeles fantastiska "Ett litet stilla regn" - och nu mot slutet har man verkligen fullt ut kunnat greppa den relationen.
En fantastisk insats!!
Etiketter:
david alvefjord,
karaktär,
marius,
topp tre
Oscar Sundling
Det är ovanligt att jag redan under premiären imponeras av någon som inte gestaltar en huvudkaraktär - jag kan Les Misérables utan och innan och jag vet vad jag primärt fokuserar på - men den här gången blev jag redan på premiären alldeles tagen av Oscar Sundling, som gestaltar ett flertal olika karaktärer i föreställningen!
För det första gör han ett imponerande antal karaktärer i varje föreställning - risken är stor att jag nu har glömt någon (ett uppriktigt förlåt i så fall!) men jag vet att jag har sett honom som följande:
- Kedjefånge ("Frihetens dag, då ska jag dra, som en blixt!")
- Bland gästerna på värdshuset som nekar Valjean mat och rum
- Fabriksarbetare
- Bamatabois
- Som gäst hos Thénardiers ("Fyll på mera rom!" bl.a.)
- Som tiggare på gatorna i Paris
- Feuilly
Makalöst imponerande!!
Det är kanske framför allt som Bamatabois och Feuilly som man lägger märke till honom och han gör en strålande insats i båda rollerna.
Bamatabois är en lite klurig roll, det är verkligen inte en trevlig karaktär, men samtidigt ska den inte överdrivas - och Sundlings tolkning är oerhört bra! Helt klart bland de bästa jag har stött på! Jag gillar Gareth Snook i Tenth Anniversary Concert mycket också, men frågan är om Sundling kanske rent av är bättre. Han är genuint otäck utan att för den sakens skull gå för långt och bli alldeles genomvidrig, och det är bra gjort!
Vad gäller Feuilly - ja, jag får väl faktiskt ta och erkänna att före Karlstadsuppsättningen har jag inte riktigt haft koll på studenterna, deras inbördes roller och relationer. Men eftersom jag fastnade för Oscar Sundling direkt på premiären och sedan upptäckte flera andra oerhört duktiga artister bland studenterna har jag försökt att lära mig lite mer om studenterna! :)
Det är roligt att se Sundling som Feuilly kliva fram, han gör en väldigt kraftfull insats i den andra versen till "Folkets sång" och jag är oerhört imponerad av hans "Drick med mig"!
Oscar Sundling har varit cover för Enjolras och jag har faktiskt haft turen att se honom i rollen två gånger. En var i princip på förhand planerad - jag visste att jag gärna ville se Sundling i en större roll och när det fungerade i tiden var det givet att välja en sådan föreställning! Den andra gången var det ren tur, jag hade biljett till näst sista föreställningen, och fick se att Sundling skulle göra Enjolras när jag kom till Wermland Opera!
Det är oerhört snyggt att kunna kliva in och ta en så pass stor och kraftfull och karismatisk roll tycker jag, inte minst eftersom Sundling behåller alla småroller!! Han har en oerhörd scenvana och kan verkligen bli studentledaren som alla andra ser upp till.
Jag hoppas verkligen att få se mer av Oscar Sundling längre fram!!
För det första gör han ett imponerande antal karaktärer i varje föreställning - risken är stor att jag nu har glömt någon (ett uppriktigt förlåt i så fall!) men jag vet att jag har sett honom som följande:
- Kedjefånge ("Frihetens dag, då ska jag dra, som en blixt!")
- Bland gästerna på värdshuset som nekar Valjean mat och rum
- Fabriksarbetare
- Bamatabois
- Som gäst hos Thénardiers ("Fyll på mera rom!" bl.a.)
- Som tiggare på gatorna i Paris
- Feuilly
Makalöst imponerande!!
Det är kanske framför allt som Bamatabois och Feuilly som man lägger märke till honom och han gör en strålande insats i båda rollerna.
Bamatabois är en lite klurig roll, det är verkligen inte en trevlig karaktär, men samtidigt ska den inte överdrivas - och Sundlings tolkning är oerhört bra! Helt klart bland de bästa jag har stött på! Jag gillar Gareth Snook i Tenth Anniversary Concert mycket också, men frågan är om Sundling kanske rent av är bättre. Han är genuint otäck utan att för den sakens skull gå för långt och bli alldeles genomvidrig, och det är bra gjort!
Vad gäller Feuilly - ja, jag får väl faktiskt ta och erkänna att före Karlstadsuppsättningen har jag inte riktigt haft koll på studenterna, deras inbördes roller och relationer. Men eftersom jag fastnade för Oscar Sundling direkt på premiären och sedan upptäckte flera andra oerhört duktiga artister bland studenterna har jag försökt att lära mig lite mer om studenterna! :)
Det är roligt att se Sundling som Feuilly kliva fram, han gör en väldigt kraftfull insats i den andra versen till "Folkets sång" och jag är oerhört imponerad av hans "Drick med mig"!
Oscar Sundling har varit cover för Enjolras och jag har faktiskt haft turen att se honom i rollen två gånger. En var i princip på förhand planerad - jag visste att jag gärna ville se Sundling i en större roll och när det fungerade i tiden var det givet att välja en sådan föreställning! Den andra gången var det ren tur, jag hade biljett till näst sista föreställningen, och fick se att Sundling skulle göra Enjolras när jag kom till Wermland Opera!
Det är oerhört snyggt att kunna kliva in och ta en så pass stor och kraftfull och karismatisk roll tycker jag, inte minst eftersom Sundling behåller alla småroller!! Han har en oerhörd scenvana och kan verkligen bli studentledaren som alla andra ser upp till.
Jag hoppas verkligen att få se mer av Oscar Sundling längre fram!!
torsdag 6 april 2017
Kerstin Hilldén - Eponine
Eponine är verkligen en av mina favoritkaraktärer, tillsammans med Javert och Valjean - och när man har fastnat ordentligt för en karaktär blir det väldigt viktigt hur olika artister tolkar den karaktären, om deras tolkningar stämmer överens med ens egna.
Eponine är en häftig blandning av gatusmart, tuff tjej, och naiv flicka olyckligt förälskad i någon som inte alls ser henne på det sättet. Jag kan själv identifiera mig med Eponines utanförskap, hon hör liksom inte riktigt hemma någonstans och hon strävar efter något hon aldrig kan uppnå - hon vet om det, men hon kan inte hjälpa att hon ändå kämpar...
Det är svårt att gestalta en karaktär med så många olika dimensioner och hitta en balans som är trovärdig, samtidigt som man självklart ska kunna leverera en bred sångprestation!
Kerstin Hilldén är verkligen helt fantastisk!! Hon har en oerhörd röstkapacitet och en väldigt behaglig röst att lyssna till - och hela hennes prestation är väldigt "effortless" (hittar tyvärr inget bra ord på svenska, "obesvärad" kanske?)! Allt det hon gör känns enkelt och verkar komma av sig själv, samtidigt som man ju förstår att det ligger en stor talang och mycket hårt arbete bakom!
Hilldén har lyckats pricka balansen i denna komplexa karaktär, och kan ställa om från en ytterlighet till en annan i samma scen, ibland flera gånger, vilket är väldigt imponerande, och gör att man verkligen känner för karaktären.
Eponine är en kämpande karaktär rakt igenom, hon kämpar mot alla odds ända till slutet, och Hilldén gör en väldigt gripande tolkning framför allt av "Ett litet stilla regn" då jag alltid sitter med tårar i ögonen!
"För mig själv" i Kerstin Hilldéns tappning kan mycket väl vara den allra bästa jag någonsin hört!
Jag hoppas verkligen få se mer utav henne framöver!
Eponine är en häftig blandning av gatusmart, tuff tjej, och naiv flicka olyckligt förälskad i någon som inte alls ser henne på det sättet. Jag kan själv identifiera mig med Eponines utanförskap, hon hör liksom inte riktigt hemma någonstans och hon strävar efter något hon aldrig kan uppnå - hon vet om det, men hon kan inte hjälpa att hon ändå kämpar...
Det är svårt att gestalta en karaktär med så många olika dimensioner och hitta en balans som är trovärdig, samtidigt som man självklart ska kunna leverera en bred sångprestation!
Kerstin Hilldén är verkligen helt fantastisk!! Hon har en oerhörd röstkapacitet och en väldigt behaglig röst att lyssna till - och hela hennes prestation är väldigt "effortless" (hittar tyvärr inget bra ord på svenska, "obesvärad" kanske?)! Allt det hon gör känns enkelt och verkar komma av sig själv, samtidigt som man ju förstår att det ligger en stor talang och mycket hårt arbete bakom!
Hilldén har lyckats pricka balansen i denna komplexa karaktär, och kan ställa om från en ytterlighet till en annan i samma scen, ibland flera gånger, vilket är väldigt imponerande, och gör att man verkligen känner för karaktären.
Eponine är en kämpande karaktär rakt igenom, hon kämpar mot alla odds ända till slutet, och Hilldén gör en väldigt gripande tolkning framför allt av "Ett litet stilla regn" då jag alltid sitter med tårar i ögonen!
"För mig själv" i Kerstin Hilldéns tappning kan mycket väl vara den allra bästa jag någonsin hört!
Jag hoppas verkligen få se mer utav henne framöver!
Etiketter:
eponine,
karaktär,
kerstin hilldén,
topp tre
Thénardiers
En mörk musikals komiska inslag!
Thénardiers är faktiskt ganska svåra roller att verkligen "få till"! Den komik de skall tillföra behövs verkligen i musikalen, man behöver det avbrottet i en annars väldigt tung handling med tunga, kraftfulla och känsloladdade sånger, men eftersom karaktärerna i sig är så oerhört excentriska och speciella finns det lätt en risk att artister övertolkar, spelar över och att komiken istället bara blir plump och otäck...
Jag tycker Jenny Noréns Madame Thénardier är helt klart godkänd, men hon är inte en av mina stora favoriter. Hon skall förvisso vara störande, högljudd och skrikig, men för mig blir det lite i överkant, tyvärr. När rolltolkningen i hög grad går ut över sång och musik tycker jag man har drivit det lite för långt.
Överlag tycker jag Noréns rolltolkning fungerar bättre i "Bröllopet" än under första akten, men det är som sagt min åsikt.
Fram till och med 31 december gestaltades Monsieur Thénardier av Jonas Schlyter, som i mitt tycke var alldeles enastående!! En klockren rolltolkning och en mycket väl avvägd balans mellan sång och musikalitet, komik och överdrifter!
Schlyter hade en väldigt speciellt uttryckssätt och kroppsspråk och han gjorde verkligen rollen till sin egen!!
Tidigare hade jag sett Jonas Schlyter som Monty i "En Gentlemans Handbok i Kärlek och Mord" (också på Wermland Opera), vilket även det var en mycket bra prestation - men jag tror Schlyter för alltid kommer att vara Thénardier för mig framöver! :-)
Sedan årsskiftet har Isak Bendelin tagit över som Thénardier, och det är inte alls lätt att kliva in i en roll som någon annan har gjort till sin egen på det sättet, och framför allt inte någon som har lyckats så väl som Jonas Schlyter gjorde.
Jag tycker Bendelin gör en mycket bra insats, men det känns ibland som att man har försökt att göra "samma" Thénardier som Schlyter gjorde, och för mig hamnar man snett då. Varje artist måste göra sin egen rolltolkning, måste få sig själva och karaktären att flyta samman, och det blir inte helt hundra när en artist försöker tolka och gestalta en karaktär på samma sätt som en annan artist har gjort tidigare ...
Thénardiers är faktiskt ganska svåra roller att verkligen "få till"! Den komik de skall tillföra behövs verkligen i musikalen, man behöver det avbrottet i en annars väldigt tung handling med tunga, kraftfulla och känsloladdade sånger, men eftersom karaktärerna i sig är så oerhört excentriska och speciella finns det lätt en risk att artister övertolkar, spelar över och att komiken istället bara blir plump och otäck...
Jag tycker Jenny Noréns Madame Thénardier är helt klart godkänd, men hon är inte en av mina stora favoriter. Hon skall förvisso vara störande, högljudd och skrikig, men för mig blir det lite i överkant, tyvärr. När rolltolkningen i hög grad går ut över sång och musik tycker jag man har drivit det lite för långt.
Överlag tycker jag Noréns rolltolkning fungerar bättre i "Bröllopet" än under första akten, men det är som sagt min åsikt.
Fram till och med 31 december gestaltades Monsieur Thénardier av Jonas Schlyter, som i mitt tycke var alldeles enastående!! En klockren rolltolkning och en mycket väl avvägd balans mellan sång och musikalitet, komik och överdrifter!
Schlyter hade en väldigt speciellt uttryckssätt och kroppsspråk och han gjorde verkligen rollen till sin egen!!
Tidigare hade jag sett Jonas Schlyter som Monty i "En Gentlemans Handbok i Kärlek och Mord" (också på Wermland Opera), vilket även det var en mycket bra prestation - men jag tror Schlyter för alltid kommer att vara Thénardier för mig framöver! :-)
Sedan årsskiftet har Isak Bendelin tagit över som Thénardier, och det är inte alls lätt att kliva in i en roll som någon annan har gjort till sin egen på det sättet, och framför allt inte någon som har lyckats så väl som Jonas Schlyter gjorde.
Jag tycker Bendelin gör en mycket bra insats, men det känns ibland som att man har försökt att göra "samma" Thénardier som Schlyter gjorde, och för mig hamnar man snett då. Varje artist måste göra sin egen rolltolkning, måste få sig själva och karaktären att flyta samman, och det blir inte helt hundra när en artist försöker tolka och gestalta en karaktär på samma sätt som en annan artist har gjort tidigare ...
Cosette - Kristin Lidström - Linnéa Hyltenfeldt
Cosette är för mig en väldigt svår karaktär. Jag har alltid haft svårt att förstå mig på karaktären, som jag i musikalen tycker har blivit ganska platt och tvådimensionell. Därför har jag ofta också svårt att bedöma olika artisters tolkning och framförande av just Cosette.
I Karlstad har jag sett både ordinarie Kristin Lidström och vid några tillfällen hennes understudy Linnéa Hyltenfeldt, och jag tycker överlag att båda två gör en mycket bra insats med en väldigt svårt roll.
Ska jag driva detta vidare tycker jag nog att Kristin Lidström är snäppet bättre, i mina ögon, kanske framför allt då hon verkligen gör något med karaktären, hon hittar verkligen karaktärsdrag och spelar ut dem på ett föredömligt sätt!
Cosette är som sagt en svår karaktär att både gestalta och uppfatta, men Lidströms sätt att t.ex. bemöta Valjean i "Rue Plumet" gör henne till en betydligt mer levande karaktär. Hon spelar ut en tydlig frustration över det liv de lever, att hon inte vet något om sin egen barndom och historia - vilket sedan fint plockas upp i "Epilog", där Valjean överlämnar sitt testamente: "Där står skrivet om dig och dina kära. Din mor som gav sitt liv för dig, sen fick jag dig att vårda."
Likaså ser man tydligt hur Cosette i Lidströms tappning slits mellan sin vilja att leta upp och följa sin kärlek Marius och tvånget att följa och lyda sin far inför "Än en dag", vilket också ger liv åt karaktären på ett annat sätt än vad jag har sett tidigare!
Fantastiskt prestation att kunna levandegöra en karaktär som annars ofta blir väldigt intetsägande!
I Karlstad har jag sett både ordinarie Kristin Lidström och vid några tillfällen hennes understudy Linnéa Hyltenfeldt, och jag tycker överlag att båda två gör en mycket bra insats med en väldigt svårt roll.
Ska jag driva detta vidare tycker jag nog att Kristin Lidström är snäppet bättre, i mina ögon, kanske framför allt då hon verkligen gör något med karaktären, hon hittar verkligen karaktärsdrag och spelar ut dem på ett föredömligt sätt!
Cosette är som sagt en svår karaktär att både gestalta och uppfatta, men Lidströms sätt att t.ex. bemöta Valjean i "Rue Plumet" gör henne till en betydligt mer levande karaktär. Hon spelar ut en tydlig frustration över det liv de lever, att hon inte vet något om sin egen barndom och historia - vilket sedan fint plockas upp i "Epilog", där Valjean överlämnar sitt testamente: "Där står skrivet om dig och dina kära. Din mor som gav sitt liv för dig, sen fick jag dig att vårda."
Likaså ser man tydligt hur Cosette i Lidströms tappning slits mellan sin vilja att leta upp och följa sin kärlek Marius och tvånget att följa och lyda sin far inför "Än en dag", vilket också ger liv åt karaktären på ett annat sätt än vad jag har sett tidigare!
Fantastiskt prestation att kunna levandegöra en karaktär som annars ofta blir väldigt intetsägande!
onsdag 29 mars 2017
Christer Nerfont - Jean Valjean
Jag såg faktiskt Christer Nerfont i Les Misérables i Karlstad redan 1995, då som Feuilly, men jag måste ju erkänna att jag inte har några jättestarka minnen av honom därifrån ...
Däremot såg jag Christer och Cecilie i en alldeles fantastisk konsert i Helsingborg 2006 som hette "Musical Highlights", och ända sedan jag då hörde Christer sjunga "Bring Him Home" ("Led hans väg") har jag velat se honom som Valjean! :)
Han gör en alldeles fantastisk prestation, detta är en av de svårare musikalrollerna enligt en amatör som mig - jag kan inte uttala mig om det rent sångtekniska, det vet jag alldeles för lite om, men karaktären är oerhört komplex och går igenom så otroligt mycket under musikalens gång, att det är en verklig bedrift att kunna göra karaktären trovärdig rakt igenom. Och Christer Nerfont lyckas!
Jag har sett och hört många föreställningar/inspelningar från världens alla hörn, och jag har svårt att hitta Valjeans som imponerar igenom hela föreställningen - ibland kan de lyckas med vissa delar, eller vissa sånger, men väldigt sällan levererar de en riktig bra helhetstolkning av rollen.
Hittills har jag faktiskt bara tre, kanske fyra, riktigt genomgående bra Valjeans:
David Shannon, Geronimo Rausch, troligen Alfie Boe - och Christer Nerfont!
På premiären vet jag att jag reagerade lite negativt på den sång som i de engelska inspelningarna heter "Valjean's Soliloquy" - "Vad har jag gjort?"
För min del blev det ett överspel i den sången - det är förvisso en väldigt känslosam sång, och en vändpunkt för karaktären, men det blev, för mig, alldeles för mycket och känsloregistret gick ut över det musikaliska, vilket jag inte riktigt tyckte om...
Eftersom jag nu har sett ett antal föreställningar, med ojämna mellanrum, så har jag märkt att den sången har förändrats ganska mycket - och verkligen förändrats till det bättre. Det är fortfarande en oerhört känslomässig sång, men det hålls på helt rätt nivå och Nerfont levererar känslor i samklang med fantastisk sång på ett sätt som verkligen får en att haja till!
Jag är oerhört glad över att man har valt att göra vissa förändringar på det sättet - att ett upplägg eller en tolkning av en sång inte behöver vara huggen i sten, utan att den går att förändra eller modifiera.
Relationen mellan Valjean och Javert utgör lite utav en röd tråd i musikalen och samspelet mellan Christer Nerfonts Valjean och Philip Jalmelids Javert är verkligen fantastiskt att se! Det verkligen sprakar när de båda är på scenen och spelar mot varandra, och framför allt i konfrontationen mellan dem efter Fantines död (som på engelska heter just "Confrontation") blir man alldeles hänförd!
Bara storleksskillnaden dem emellan skapar en viss dynamik, som syns tydligt, men båda två spelar ut och spelar fram denna dynamik på ett alldeles föredömligt sätt!
Valjeans enorma fysiska styrka, kontra den trots allt betydligt större Javert, spelas inte fram så tydligt i den här uppsättningen. Den kommer fram i "Broraset", där som anledningen till att Javert funderar över om det är borgmästaren som faktiskt är den förrymde fången Valjean, men detta lyfts fram ännu mer och på fler ställen i Londonuppsättningen - dock fungerar som sagt dynamiken mellan Nerfont och Jalmelid så oerhört bra att man inte behöver lyfta fram det mer än vad man gör här!
"Led hans väg" är en fantastiskt fin sång som väldigt få artister kan göra riktigt bra - och Christer Nerfont gör utan tvekan en av de allra bästa tolkningar jag någonsin har hört! För mig är det endast David Shannon, Niklas Asknergård (f.d. Andersson) och Nerfont som faktiskt kan sätta den här sången klockrent - och det säger en hel del...
Jag får kalla kårar och tårarna kommer, även efter tionde gången jag ser detta ...
Christer Nerfont har en enormt häftig egenskap i det att han kan förändra sin röst, utan att tappa sin tonsäkerhet! Han gör det i Epilogen, där han sjunger en del av, och variant på, "Led hans väg", med den gamle, döende mannens röst. Det är verkligen fantastiskt att lyssna till, i och med att han fortfarande är helt tonsäker.
Jag har aldrig haft förmånen att se eller höra Nerfont göra "Jekyll & Hyde", men det är verkligen en dröm - denna förmåga att förändra rösten måste komma minst sagt väl till pass i en sådan föreställning!
Sammanfattningsvis - en strålande insats av Christer Nerfont som Valjean, och för mig personligen är han en av mina topp tre! :)
Däremot såg jag Christer och Cecilie i en alldeles fantastisk konsert i Helsingborg 2006 som hette "Musical Highlights", och ända sedan jag då hörde Christer sjunga "Bring Him Home" ("Led hans väg") har jag velat se honom som Valjean! :)
Han gör en alldeles fantastisk prestation, detta är en av de svårare musikalrollerna enligt en amatör som mig - jag kan inte uttala mig om det rent sångtekniska, det vet jag alldeles för lite om, men karaktären är oerhört komplex och går igenom så otroligt mycket under musikalens gång, att det är en verklig bedrift att kunna göra karaktären trovärdig rakt igenom. Och Christer Nerfont lyckas!
Jag har sett och hört många föreställningar/inspelningar från världens alla hörn, och jag har svårt att hitta Valjeans som imponerar igenom hela föreställningen - ibland kan de lyckas med vissa delar, eller vissa sånger, men väldigt sällan levererar de en riktig bra helhetstolkning av rollen.
Hittills har jag faktiskt bara tre, kanske fyra, riktigt genomgående bra Valjeans:
David Shannon, Geronimo Rausch, troligen Alfie Boe - och Christer Nerfont!
På premiären vet jag att jag reagerade lite negativt på den sång som i de engelska inspelningarna heter "Valjean's Soliloquy" - "Vad har jag gjort?"
För min del blev det ett överspel i den sången - det är förvisso en väldigt känslosam sång, och en vändpunkt för karaktären, men det blev, för mig, alldeles för mycket och känsloregistret gick ut över det musikaliska, vilket jag inte riktigt tyckte om...
Eftersom jag nu har sett ett antal föreställningar, med ojämna mellanrum, så har jag märkt att den sången har förändrats ganska mycket - och verkligen förändrats till det bättre. Det är fortfarande en oerhört känslomässig sång, men det hålls på helt rätt nivå och Nerfont levererar känslor i samklang med fantastisk sång på ett sätt som verkligen får en att haja till!
Jag är oerhört glad över att man har valt att göra vissa förändringar på det sättet - att ett upplägg eller en tolkning av en sång inte behöver vara huggen i sten, utan att den går att förändra eller modifiera.
Relationen mellan Valjean och Javert utgör lite utav en röd tråd i musikalen och samspelet mellan Christer Nerfonts Valjean och Philip Jalmelids Javert är verkligen fantastiskt att se! Det verkligen sprakar när de båda är på scenen och spelar mot varandra, och framför allt i konfrontationen mellan dem efter Fantines död (som på engelska heter just "Confrontation") blir man alldeles hänförd!
Bara storleksskillnaden dem emellan skapar en viss dynamik, som syns tydligt, men båda två spelar ut och spelar fram denna dynamik på ett alldeles föredömligt sätt!
Valjeans enorma fysiska styrka, kontra den trots allt betydligt större Javert, spelas inte fram så tydligt i den här uppsättningen. Den kommer fram i "Broraset", där som anledningen till att Javert funderar över om det är borgmästaren som faktiskt är den förrymde fången Valjean, men detta lyfts fram ännu mer och på fler ställen i Londonuppsättningen - dock fungerar som sagt dynamiken mellan Nerfont och Jalmelid så oerhört bra att man inte behöver lyfta fram det mer än vad man gör här!
"Led hans väg" är en fantastiskt fin sång som väldigt få artister kan göra riktigt bra - och Christer Nerfont gör utan tvekan en av de allra bästa tolkningar jag någonsin har hört! För mig är det endast David Shannon, Niklas Asknergård (f.d. Andersson) och Nerfont som faktiskt kan sätta den här sången klockrent - och det säger en hel del...
Jag får kalla kårar och tårarna kommer, även efter tionde gången jag ser detta ...
Christer Nerfont har en enormt häftig egenskap i det att han kan förändra sin röst, utan att tappa sin tonsäkerhet! Han gör det i Epilogen, där han sjunger en del av, och variant på, "Led hans väg", med den gamle, döende mannens röst. Det är verkligen fantastiskt att lyssna till, i och med att han fortfarande är helt tonsäker.
Jag har aldrig haft förmånen att se eller höra Nerfont göra "Jekyll & Hyde", men det är verkligen en dröm - denna förmåga att förändra rösten måste komma minst sagt väl till pass i en sådan föreställning!
Sammanfattningsvis - en strålande insats av Christer Nerfont som Valjean, och för mig personligen är han en av mina topp tre! :)
Etiketter:
christer nerfont,
javert,
karaktär,
philip jalmelid,
topp tre,
valjean
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)