Premiären!

Efter en del krångel med bokningssystem och sånt lyckades jag faktiskt fixa en biljett till premiärföreställningen den 16 juni!
Jag är inte den som alltid brukar ligga på och fästa jättestor vikt vid just premiärer, men här var det verkligen roligt att ha fått uppleva just den första föreställningen - inte minst med tanke på hur oerhört mycket jag tycker om den här uppsättningen och hur stor betydelse den har fått för mig.

Dock kom jag till premiären med lite blandade känslor faktiskt.
Självklart en enorm förväntan, detta är min musikal, i Karlstad, jag hade inte sett Les Miz på svenska sen förra gången i Karlstad, 1995, och inte live sedan i London 2014 - men samtidigt fanns en ganska påtaglig rädsla för att bli besviken!
Jag kände på förhand relativt väl till Christer och Cecilie Nerfont samt Philip Jalmelid, men ingen annan - och tänk om jag nu byggde upp förväntningar bara för att få dem raserade?!

Jag antar att den här bloggen, samt det faktum att jag hittills har sett tio föreställningar, gör det uppenbart att jag inte blev besviken!! :)
Snarare blev jag makalöst imponerad direkt - detta är den bästa uppsättningen av Les Misérables jag någonsin har sett eller hört, och även om inte allting kändes alldeles klockrent under just premiären blev jag oerhört tagen.

Det kommer självfallet fler specifika inlägg om artister, karaktärer, tolkningar och annat så småningom, men jag vill kort bara nämna några namn som verkligen stod ut direkt i premiären.

Christer Nerfont har jag följt till och från sedan jag såg honom som Robert i Kristina från Duvemåla och har länge länge velat se honom som Valjean - han gjorde mig inte besviken. Vissa tolkningar tyckte jag under premiären inte var helt spot-on, men hans rolltolkning överlag var fantastisk och framför allt "Led hans väg" ("Bring Him Home"), en sång som få artister klarar av, är alldeles outstanding.
Philip Jalmelid har jag sett lite av den senaste tiden, bl.a. Chess och Miss Saigon, och han har för det mesta imponerat. Här var jag dock nervös, eftersom Javert är och har varit, sedan ca 20 år tillbaka, min favoritkaraktär - och det är svårt att se artister som gör en annan rolltolkning än jag själv. Jalmelid och jag verkar helt överens om vem Javert är! *ler* Jag tyckte hans rolltolkning var helt fenomenal och hans röstkapacitet är fantastisk! Direkt efter premiären hamnade han som en av mina topp-tre Javerts, tillsammans med Philip Quast och Michael McCarthy!
Jag blev också under premiären oerhört imponerad av Eponine, Kerstin Hilldén. En otroligt vacker röst tillsammans med en klockren tolkning av en faktiskt ganska svår roll. Eponine har många sidor att visa upp och det är inte lätt att göra dem alla rättvisa!
Likaså stod Oscar Sundling ut, redan under premiären. Hans största roll i förställningen är den som studenten Feuilly, men han gör också Bamatabois och dyker upp lite här och där, som kroggäst, kedjefånge o.s.v. En fantastisk röst och en verklig "stage-prescence", vilket är mycket viktigt!

Som sagt, mera utförliga inlägg kommer att komma - jag vill bara avsluta detta premiärinlägg med att det faktiskt blev en liten blooper under premiären! :)
Efter Fantine har dött, i konfrontationen mellan Valjean och Javert (som på engelska är en egen sång, "Confrontation") ska Valjean slå sönder stolen han har suttit på och attackera Javert.
Tyvärr föll stolen i bitar redan då Nerfont reste sig, vilket jag under senare föreställningar förstod inte var meningen... När attacken var förestående fick Nerfont alltså plocka upp en stolsbit från golvet snarare än att i ilska slå sönder stolen - men det är ju sånt som händer, och bara roligt att se ... och som alltid imponeras jag enormt av artisternas oerhörda förmåga att aldrig låta sådant störa dem, utan de kör på som om detta vore inövat och precis som det är tänkt. Snyggt att se!